vaskera

Det blev en bra inspark.
Vi fick en discokula av våra fina exsamboer och våra nya grannar gav oss självlysande armband som välkomnande. Fint det.
Veckan börjar ta språng och vi går och slänger svordomar åt norrmännens komplicerade och helt ologiska system som man stöter på hela tiden. Vi kommer nog snart bo i ett svart hem där ingen ambulans eller polis kan hitta oss ever!
Nästa språng som togs idag, för min del nu på allvar, är ett nyårslöfte.
Januari fick bli en lallarunt månad men nu är det dags. Upp och stå upp och gå. Heja heja. Vi får se hur det låter senare.

Nu är det dags för intrång på Vika för svenska ettan och Andra avenyn. Halal

Idag är det inspark på Skipper21. Vi har städat och skruvat idag.

Blomman är nu döpt, vi sjöng Tryggare kan ingen vara. Den heter nu Lene.
Det väntar en överraskning. Spännande.
Ett fint mail har mottagits. Glädje.
Fredagen är kommen. Adjö

Jag gillar inte att måsta fixa saker. Och när jag väl försöker så går inget min väg. Alla dessa öppettider på telefonhjälpslinjer hinner ju stänga innan som ens öppnat. Eller så har dom stängt onödigt många dagar på en lagom kort vecka så man missar dom. Detta ger mig en massa mer saker i huvudet att komma ihåg och det är jobbigt!

En köttbullsmiddag alá IKEA stod på menyn idag. Är man fryslös är det inte enkelt att bunkra upp med mat. Men vi är på g.
I morgon är det fredag, härlig fredag. Det innebär tacos, Andra Avenyn och Let´s dance. Vill se Blondinbella in some kind of dance action eehy. Min förväntningar är inte höga, mormor förvarnade.

Huset är på plats. Vi har en fungerande brandvarnare, en rosa lampa och en blomma. Alla är då nöjda.
Pics kommer nog inom en snarande framtid så får andra orter även se.

God nattzee

Jag vill aldrig mer flytta. Fy och blä vad jobbigt det är.

På fredagen spatserade jag och min vän Ida till Oslo bilutleie. Snälla Runar där lyckades fixa en bil åt oss trots att han sagt innan att det var fullbokat. Jag och bilen kom inte överens vilket jag tyckte var konsigt. Efter jag låtit den gå på högvarv ett antal gånger insåg jag att det var trean som spökade. Vi blev vänner igen.
Hem och lasta bakdelen full med oönskade möbler. Sedan iväg med karta på jakt efter gjenvinningsstasjonen.
Ena gubben där ville ha 400,- i betalning för vi hade för mycket saker för att kunna glida in gratis. Tre flickor tittar oförstående på honom och det slutar med att han säger att vi får behålla pengarna till ölbudget istället. Tack.
Efter det så ägnar vi resten av kvällen och natten åt att köra grejer över stan.
Klockan 03 känner vi oss nöjda. Sedan är det upp 07.30 för att ta farväl av bilen. Vi hann inte ge den något namn men den fastnade i våra hjärtan lite ändå.
Lördagen ägnade vi åt städning. K48 har aldrig varit renare än vad den är nu.
På kvällen sköt vi allt som hade med flytt och kaos att göra åt sidan och firade våran styrka och effektivitet med vin och vänskap. Två fingrar åt allt.

Nu har vi ett nytt hem. Vi trivs i vårat nya hem.
På lördag är det inspark. Kom!

 
Jag ber om ursäkt.
Men det kommer något inom en snar framtid.
Det är bara lite mycket saker överallt just nu.

Jag vet inte hur detta ska gå riktigt. Det snurrar.
Datumet den 15.e börjar närma sig. Det betyder flytt. Flytt från K48 till Skipperg.
Vi ska på något magiskt vis flytta detta hem till andra sidan stan och på vägen slänga typ hälften. Det kan låta enkelt men vart slänger man en soffa, ett köksbord + stolar, en säng och två stora garderober smärtfritt?!
Jag borde inte känna denna panik. För det meste lever jag med tanken att allt löser sig. Det lär det nog göra även denna gång men för det så behövs det nog en bil, ett släp, lite tid och en jevla vilja.
En väska är packad med så gott som hela min garderob. Det hjälpte inte, bombnedslaget ligger kvar.
Så därför ska jag nu samla mina krafter genom nyaste Gossip och sedan styra det här på nåt sätt.

Det tar emot att säga detta men jag har nog aldrig längtat mer till att en helg ska vara över än vad jag gör nu.. Och då är det bara tisdag.

Vilket helvete kan väl vara det ända jag vill säga.
Detta kollektiv är ju bara en stor jävla sjukdom, ordagrant.
Men bortsett från all sjuka så gillar jag mina sambos och fäller därför en liten tår att vi skiljs åt om en vecka. Som tur inte för evigt men i alla fall.
Jag har tappat all sorts gnista till allt i detta tillstånd.
Jag ser fortfarande ljust på det nya året. Ge mig lite liv bara.