vaskera

Det börjar närma sig slutet för år 08. Vi ska nu snart lägga detta året bakom oss som vi gjort med så många andra år. Men minnena kommer få följa med.
Det har alltså blivit ännu ett år för mig i Oslo stad, vilket börjar kännas lite som en evighet nu, men mycket har hunnit hända även i år.
Det har blivit otroliga mängder med skratt och glägje. Misstag har gjorts och dessa har givit ny lärdom.
Människor har försvunnit ifrån en, vissa har lämnat tomrum och andra har blivit lagda bak i minnet. Det finns också människor som har klivit in i ens liv. Vissa har berört lite på ytan medan andra har stegat rakt in i hjärtat, för alltid!

I över ett år har jag nu även bott på Kirkeveien 48. Att jag nu ska lämna detta hem om två veckor ger mig blandade känslor. Bo i kollektiv kan vara påfrestande ibland. Egentligen gillar jag ensamhet. Men har man bott med fem andra så har det inte gått så bra att smyga undan. Och eftersom jag bara är van vid att bo med många personer så har jag har blivit omvandlad till att vara en sån som alltid vill ha folk i närheten.
Ett nytt steg skal nu tas. Jag ska bli enmanssambo och det glädjer jag mig till. Blir vi för ensamma så kommer alla veta vart våran soffa finns. Regeln jag och Ida infört kommer följa med. Hos oss får alla bo.

Så om jag tittar tillbaka på detta år så känner jag mig rätt nöjd. 365 dagar kan inte gå smärtfritt förbi, nedgångar hör till. Men i det stora hela så har 2008 varit kanon!
Tack till alla som gjort detta år till det det har blivit.
Vi höjer våra glas till skål och välkomnar nu lillebror 2009 med öppna armar.
 

Efter två svängar uppe i luften, lite taxfree och en enormt jobbig gångfärd sista biten så har jag nu tagit mig innanför K48.as dörrar. Jag förväntade mig en tom och ödslig lägenhet. Men en glad och trevlig överraskning var istället att jag ser Thomas ligga i soffan. Härligt.
Så nu säger vi hejdå till långa sovmorgnar och hej till uppstigning 06.15..

Jasså. Då var det lördag igen. En vecka har alltså redan kilat förbi. Samtidigt som den har gått galet snabbt så känns det som om jag befunnit mig i denna stad en evighet. Men så är det när man kommer hem. Allt är som jag nämnt vanligt och sig likt och det går så snabbt att komma in i vardagen. Men som sagt så har jag bara en dag kvar innan jag lämnar denna stad ännu en gång. Vilket betyder att det är 5 månader tills vi förenas igen. Lite sorgset det kanske.

Att gå igenom hela denna vecka i detaljer känns svårt. Min checklista har en bock på varenda punkt som skulle/ville göras. Kanoners! Och Plaza igår var ett perfekt avslut på allt! 
Men nu känner jag mig rätt nöjd med hemma. Jag är redo att flyga tillbaka till min "fantasivärld" som någon så fint uttryckte det.
Ett nytt år kommer. Ett nytt hem intas. 2009 kommer tammefaen i mig bli kung. Det känner jag.

Fervell U.

Umeå har haft mig på besök i så gott som tre dagar. Det har varit tre trevliga dagar. Mycket har blivit gjort och många har stötts på. Det är ju rätt trevligt att komma tillbaka på hemmaplan ibland.
Allt är sig likt på ett bra och lättsamt sätt. Man vet vart man ska och vart allt och alla finns. Det är så enkelt hela tiden.
Efter min traumatiska hemkomst så fick det bli lugnt återhämtade hos fader och moder2. Kvällen tog oss sen till Olles för familjemiddag, vilket inte har hänt på ett antal år. Det var fyra trevliga timmar som sedan tog mig vidare mot lägenheten ovanför pantbanken. Där möttes jag av lekar. Tidningsleken är bra kul.
Några timmar senare befinner jag mig åter på Olles, med mer alkohol i kroppen och utbytt sällskap. Lördagens ros blev nog nattbesöket på Max (äntligen!). Lördagens ris ges nog till idioten brevid mig på Max som spydde över golvet (50 cm ifrån mig, panik!)
Söndagen gav mig en dag på stan med julklappsletande och pusselkväll.
När jag vaknade imorse hade den efterlängtade snön lagt sig två dm över staden vilket gjorde mig väldigt glader.
Det fick då bli en lunch med Sara, julklappsletande med Liza, ett jack köp till mig samt en trevlig kvällsfika med tjejerna från LD03BE. Mycket kul att se ansikten man inte sett på snart två år och få höra vad som skett. Synd att inte alla kunde komma men bra gjort av dig Carro!.

Hejdå

Efter ett trevligt avslut på Kirkeveien med lite avsked så fick vi oss våra tre välbehövliga timmars sömn. Sedan var det dags att packa kappsäcken och bege sig mot flygplanshuset.
Vid gate 32 och 41 skildes vi åt. Återseendet skulle bli på Alvik flygplats lokation Umeå.
Några kära och bekanta ansikten möttes i kön in till planet. Men en liten oro vilade i min mage. Hade ju bara 55 minuter på mig att byta plan. Ingen snö på backen som kunde leda till försening tänkte jag lugnande.
När planet efter en stunds runtglidande på vägarna stannar blir jag rädd. Det står ett plan brevid oss som får en varm dusch av en stor kran. Kaptenen säger att även vi måste duscha lite för att få bort is från vingen. Tiden går sjukt snabbt på ett dåligt sätt. En halvtimme efter avgångstid lyfter vi. Då är det alltså en halvtimme kvar tills vi egentligen ska landa. Frågar i orospanik en flygvärdinna om råd och hjälp. Men eftersom jag varit smart nog att bara ha handbagage så blinkar hon lite med ögat och säger att det kommer gå bra. Jag har stött på en orolig Linda på planet som också varit modig nog att boka dessa avgångar. Det ska bli löprunda för våran del.
Väl ute ur planet hoppar jag på en flygdam och frågar vart vi ska ta vägen. Hon berättar snabbt hur vi ska springa och skriker sedan efter oss
"- Skit i att checka in! Spring direkt till gaten. Jag ringer och säger att ni är på väg". Snällt flygfolk finns det.
Efter en löptur genom hela Arlanda är vi framme och vi är i tid. Vi ska få komma hem! Satans glädje.
Väl hemma väntar jag på Idas plan som ska landa samtidigt. Men ingen Ida kommer. Jag ringer. En lite bitter Ida svarar och är kvar på Arlanda.
Hennes vingdusch hade gjort tidsplanen ännu värre. Men nu tror jag att hon har landat säkert.

En julgran är pyntad, ett pepparkakshus lagat, glögg drucken och lite fix med håret är avklarat.
Nu ska jag ut och köra bil och njuta av att jag hittar på alla vägar.

Idag insåg jag att nr 13 var det sista avsnittet! Jag var inte alls förberedd på det.
Simon säger med lugn röst att det kommer mer kanske runt februari eller så. FEBRUARI?!!!?! KANSKE??. Det går väl inte.
Jag ska vara glad enligt honom att det kanske kommer så snart. Är ny i hela den här ladda/titta-serier-på-internett-grejen och då händer det tydligen att man får vänta och hålla ut. Länge ibland.
Från och med nu ska jag bara kolla på serier som är avklarade så jag slipper evig väntan. Indeeed!

Tick tack tick tack. Det går framåt bra.
Idag fick jag en trevlig överraskning på jobbet. Thomas var ledig idag så han kom och höll mig sällskap. Det gjorde min dag. Vi försökte hitta min framtida läkarman bland alla vita rockar men jag sa att jag gett upp hoppet. Ska man gilla en av läkarna på mitt jobb bör man nog vara minst 10 år äldre än vad jag är. Men då, från ingenstans, ser jag honom. Dock ingen läkarrock på men väl godkänd ändå av oss båda. Sorgligt nog så jobbar han mest troligt inte på mitt hus så han får jag nog aldrig se igen. Men drömma kan man alltid.
Väl hemma efter en ´hård´ arbetsdag så belönades vi med lite Lejonkungen. Heja filmfamiljen K48!
Det fick även bli ett litet besök av finflickorna från Sandvika. Ett café skulle hittas. Det tog oss hela Bogstadveien ner och sen upp igen innan vi slutligen hittade ett bra. Det som ligger dörr i dörr med vårat hem. Bra kvällspromenad i alla fall. Nästa gång vi ses tar vi igen förra helgens splittring! Och bötern ska jag hjälpa att betala. Min lapp var inte bra nog helt enkelt.

Imorgon är det torsdag. Det innebär att dagen efter det är fredag I´m in love. Sen säger vi heja Umeå!

Får man säga blogg torka? Eller sker det inget i mitt liv just nu bara?. Har egentligen inget av värde att dela med mig av nu heller men ett par rader kan man skrapa fram.
På K48 är nedräkningen i full gång. Det är nästan för nära nu för att tiden ens ska gå framåt. Tålamod.
Blir det utgång i helgen kommer den alltså ske i Umeå, det är galet, det är lycka. Jävla glädje helt enkelt.
Nä, mitt liv kretsar nog bara kring dagar kvar för nu är det tomt i mitt huvud.

Men det jag kan säga är att någon kommer få ett fint julkort i alla fall. För i år har jag skickat sånt. Heja julen.

Då var fredagen över. Heja. Det hela kan man säga gick rätt smärtfritt förbi.
Lite utav ett nöje att stå och titta på dem på tha dancefloor. Och all min irritation gick till "dj.n". En dam runt 50+. Varje gång det kom en låt som var aningen vänlig för öronen så bytte hon till la ketchup song eller macarena. Var annan gång ungefär..!
Men i övrigt ok.

Mina samboer är ute på vift hela högen och jag vill träffa min säng så nu är det över och out, over och slut. Natzzi

En ursäkt och en ändring måste komma först. Ida jag ber om ursäkt, du hade mer rätt.
Med tidtagarur har jag idag kollat hur lång tid det för att få en kaffe ur min maskin. Ganska exakt 1 minut och 8 sekunder tills kaffen är klar. Sedan jobbar maskinen på lite till så innan den blir helt tyst och redo för en ny kaffe har det tagit runt 1 minut och 16 sekunder. Inge kul när alla vill ha kaffe på en gång.
Så då var det fixat.

Nu sitter jag och hatar mig själv. Känner ångest och ilska osv. Det var ett julbord igår. Det kom 19 pers. Vi satt mest hela tiden och gjorde nada. Och ikväll har jag tagit på mig uppgiften igen. Min fredag suger! Men nej, positivt tänkande... Imorn blir allt bra. Längta dit istället. Okej.
Jag har bott i detta land ett tag nu och upplevt två juletider. Igår kände jag att det var dags att pröva det norska julbordet. Förutom revbensklumpen så var inget ätbart. Hur kan dom få allt att slinka ner med ett belåtet leende? Jag förstår inte eller borde jag?..

Idag fick jag en liten julegave av min stammis Lene. Hon är söt. Men nu måste jag komma på nåt att ge tillbaka. Vad ger man en 80-årig hurtigtant? Ett par skidor? Hon sa att hon åkte massa sånt innan hon blev sjuk. Tål att tänkas på ett slag. 
Nu sitter jag i vit skjorta och känner mig pråper. Jag ska få irra runt bland illaluktande pinnkött och rotmos ikväll. Ja det är det som erbjuds på norska julbord. Och det kan nog vara en av dom värre dofter jag känner till. Men det kan bli kul även det.
Igår såg jag 13. Avsnitt 13 alltså. Pirri pirri bra skit.

Okej nu är det kallt. Det är kallt ute (non-stop), på jobbet (för alla går ut och in och kylan hoppar på den första bästa, mig), hemma (för våra element lever sitt eget kylskåpsliv). Allt är kallt! Jag fyser!
Okej -6 är inte mycket i tanken. Men om man jämför med mitt kära norr så är det en helt annan kyla. Den är jävlig. Eller har man bara blivit ovan och bortskämd. Nyår i hemavan med -30 var ju inga problem. I not know not.
Nog om min kyliga ilska.
Det blev ingen aktivitet igår, vi nöjde oss mycket väl med att titta på aktiva barn i 2 minuter för att känna oss mer än nöjda.
Hemma fick vi efter två veckors önskan se Armageddon, fin film.
Nu ska jag snart bege mig mot Hannah. Hon ska bjuda mig på soppa. Den lär vara bra. Hon kan koka soppa av spik, på spik.

Och Ida, den tar cirkus exakt 55 sekunder per kaffe. Lyxkaffe eller dålig maskin kan jag inte svara på. Allt kaffe smakar lika jävligt i min mun.

Är det möjligt att ha fullt upp så gott som hela dagen på ett cancer café? Jag har undrat ibland och idag fick jag ett svar. Ja. Speciellt när en stoor grupp människor har någon slags kurs och alla vill ha kaffe i pausen. Visst mycket att göra för en stund. Men dom väjer att ta en till kaffepaus 50 minuter senare. Och på det ska alla köpa dricka och macka timmen efter det. Sen finns orginalkunderna mitt bland allt det där. Och toppen på kakan var när en man kom och berättade att alla andra kaffemaskiner som står lite här och var var avstängda på grund av att det kommit in någon slags sjukdomsbakterie i vattnet. Det lät inte riktigt bra. Så då trippade det in ännu några kaffetörstiga som i vanliga fall är för snål för att köpa kaffe av mig.
Det händer grejer.
Annars så sitter jag och klappar mig lite på axeln för att jag har ringt två samtal som står på min att göra. Nu är det bara massa betalningar kvar. Men dom görs imorn.

Ikväll ska jag och Ida lämna huset under middagen. Jag vill ha Quesadillas. Sen kanske det blir en kvällsaktivitet, men det beror nog lite på välståndet i magen och valet av kläder. Vi ser väl.

Ännu en helg flög såklart förbi. Men den var trevlig. Det blev massa folk på besök både fredag och lördag. Denna helg kunde blåmärken räknas. Alltså bra betyg.
Något som är mindre trevligt är att Kire nu har lämnat oss. Han ska ut på äventyr bland massa snö och lycka. Det kommer kännas tomt men vi ses snart igen så det är bra. Boopi!
Det är måndag. Sjukdom hoppar mellan oss på Kirkeveien och jag är nu halvt inne på min andra vända.
Dagen M betyder också bänkad framför tv.n. Det börjar bli tröttsamt så från och med imorn ska jag ta tag i min 2 Do-lista som jag tydligen skrev vecka 34. Träna och komma på helg/kvällsaktiviteter står det. Kan funka. Undra hur road jag kände mig när den skrevs.

Nu ska jag kika in min syster väldigt fina önselista och finurla lite på den. Det är jul snart...

 
Då var det dags att säga hejdå på riktigt, och ja tänkte bara lämmna några rader innan jag lämnar Oslo, K48 och Sanna för den här gången,
Jag vet att man inte får göra bloggintrång :) men de känns bra att skriva de här , denna bloggen verkar ligga Sanna varmt om hjärtat. så de passar ju bra.
Så Sanna tack för allt, du har varit helt fantastisk. du har gjort allt mycket enklare och fått mig att känna mig hemma, tack för att jag fått dela din glädje din vänskap och framförallt ditt rum. 
En annan sak var att vi plötsligt  hamnade i samma båt och jag vet att båda tyckte de va lite jobbigt, de är alltid jobbigt att ro själv, så för mig blev allt enklare när vi började ro tillsammans och jag tycker  vi gjort ett riktigt bra jobb, de hade varit tyngre och ganska ensamt att ro utan dig.
Jag kommer sakna allt, kaffet på cancerkliniken, fredgas ölen i soffan, nätterna på krogen, disneyfilmerna på söndagarna. Jag kommer till och med sakna dem nätterna när dina förkylnings snarkningar överröstatde musiken från mina hörlurar.... =)
De är fina minnen allt ihopa. och jag vet att dessa minnen kommer göra mig glad många gånger framöver.
Så slutligen vill jag avsluta detta inlägget, precis som mitt äventyr som inneboende på Kirkeveien 48 började.
fast på min lista går alla plus till dig Sanna.
Du är värd de bästa...

Tack för allt, Jag kommer sakna dig
/Kire

Igår var lite av en sorgens dag. Efter pepparkaks kvällen fick en fin pepparkaka följa med till Kirkeveien. Jag och Ida hade stora planer för honom. Han skulle få flyga upp i köksfönstret och vaka över oss. Men tills det skulle ske så fick han ligga i karantän på köksbordet med en kollibri som enda vän.
Igår när maten skulle packas in i lådor så upptäcker jag till min förfäran att John har bytt ut min vän mot en klump med köttfärs. Jag börjar känna panik. Ser mig förtvivlat om efter hans vänliga ögon utan något vidare resultat. John pekar känslokallt mot papperskorgen. Där ligger han. Utan hals och avkapade lemmar. Han är DÖD. Det går inte att rädda honom.
En sista flygtur blir det innan han somnar in. Nu lär han ligga i magen på en äcklig hund eller nåt.
Han kommer alltid att finnas i mina tankar.

BULLFEST BULLFEST HELA DAAAN!!

Kooooooooooooooooooooooom igen nu alla bagar barn!

Idag har det snöat hela dagen. Det har gjort mig lycklig. Träden var fint vita imorse och allt har inte ens hunnit smälta bort än. Fortsätt så.
Igår var det dags för ännu ett tisdagsbesök i Hasle. Vi köpte även med pepparkaksdeg för liten bakstund. Jonas tyckte inte att ett kilo räckte så han sprang och köpte en till låda. Det resulterade i en mängd pepparkakor i alla dess former och skapelser. Samt massa deg i magen och trots det så lyckades vi inte göra slut på den. Jag och Ida luktade pepparkaka i håret hela kvällen.
Nu har vi varit duktiga fruar och tvättat så nu väntas Mio min Mio och poppisar. Snart fri igen.

Tack för helgen. Den var mycket bra!. Söndagen ägnades åt lunch med mamma, morfar och Anki. Nån slags tradition har det blivit att Markströmare äter på Le Peppes när dom är på besök i Stockholm. Men bra är det.
Vi mös även runt på julmarknad i Gamla stan med en halvtung baksmälla.
En trött flicka åkte sedan tillbaka till Norge land igår kväll.
Hemma möttes jag av ännu fler slitna själar. Det var tydligen fest på K48 i lördags. Fint att se andra i samma skick.

Idag firar jag för mig själv. Nämligen så att en speciell "vän" har namnsdag idag. Som väldigt många andra barn hade även jag en osynlig vän när jag var liten. Han föddes när jag var runt två år. Han hette Arnt. Hela hans familj hette förövrigt också Arnt. Så idag gratulerar jag honom
.